krönika Sitter på Kopparvallen, ser hur Åtvidabergs FF tar säsongens första seger redan i andra matchen och funderar på vem som blir allra viktigast i sommar. Henrik Gustavsson, målvakten? Andreas Johansson, lagkaptenen? Dardan Mustafa, framspelaren? Ryan Binns, tvåmålsskytten? Eller kanske Rickard Johansson, tränaren?

Ingen av dem skulle jag säga.

Utan Ingvar Gustavsson.

Artikelbild

Ordföranden.

2018 var ett år av ångest och första segern kom inte förrän i början av juni. 2019 kom den redan nu och det betyder mer än ni tror. Tre tuffa matcher mot tippade topplag – Torn, Landskrona och Ljungskile – står på tur och då är det inte dumt att ha fyra poäng med sig dit.

Nu var inte gjutna bottenlaget Assyriska Turabdin någon värdemätare, men nog fanns ingredienser som lovade mer. En annan mognad och trygghet med i stort sett samma lag som i fjol och inte minst ett rappare och mer varierat omställningsspel.

Det såg helt klart lovande ut.

Fortsätt så.

Men ÅFF:s allra viktigaste match bedrivs fortfarande vid sidan av planen. Efter misskötseln måste ekonomiska saneringen fortsätta och därför känns det lovande när Ingvar Gustavsson säger:

”Vi lyckades göra ett plus på 615 000 kronor förra året och nu är det en och annan som tycker att vi borde lägga pengar på det och det. Då får man bromsa. Så länge jag är med ska jag se till att vi inte riskerar framtiden.”

Intäkterna först, kostnaderna sen. Det är så det måste vara. När spelare värvas, som målvakten Emir Plakalo nu senast, är det sponsorer och inte klubben som betalar. Där har ÅFF en konkurrensfördel med många som känner för klassikerklubben – och inte bara i Åtvidaberg.